Antropomorfism

3

januari 5, 2013 av vanligaveganen

Gillar du Kalle Anka på julafton? Själv älskar jag Musse Pigg och company i husvagnen. Det är lika mysigt och roligt varenda jul. Man har ju vuxit upp med de där karaktärerna. Jag prenumererade på Kalle Anka när jag var liten, och när mamma skulle åka till USA när jag var åtta år beordrade jag henne att gå till Disneyland och få Musses autograf. Som om det var där han bodde. Hon skickade ett tjusigt metalliskt skimrande kort där hon förklarade att hon inte hade stött på Musse ännu, och jag slukade hennes bortförklaring utan tvivel. Den riktiga förklaringen var förstås att en vuxen människa inte springer runt på en nöjespark och jagar efter en människa i kostym, sådant gör man bara inte. När hon kom hem fick jag en Mimmi Pigg i en bobby socks-outfit. Mimmi var alltid lite speciell i min gosedjursamling för hon kom ju från Amerika.

Hade du ett favoritgosedjur när du var liten? Jag hade en klassisk nalle, som hette Nalle, och utöver honom en gigantisk brokig skara av gosedjur i alla färger och former. De var så många att jag utan problem lekte dagis och skola och litet samhälle med dem. Jag var aldrig ett dockbarn. Dockor var ju människor, vilket jag tyckte var lite fantasilöst. Så djur i fluffig och tecknad form har alltid funnits i mitt liv, och jag är fortfarande helt beroende av tecknad film.

Vårt förhållande till djur när vi växer upp är komplext och invecklat, men det inser vi ju förstås inte själva. När vi slår upp ögonen som nyfödda möts vi ofta av ett alldeles färskt, fluffigt och fint gosedjur, som släktingarna hoppas ska bli den där legendariska ”nallen” som hänger med ända in i vuxen ålder, när den är sliten och smutsig och aldrig har en självklar plats men ändå får stanna kvar. Vilket djur ”nallen” än föreställer försvinner de djuriska karaktärsdragen för oss och blir till en övernaturlig vän som kapslar in allt vi behöver i ett hopsytt tygstycke. Varför de är just djur är intressant tycker jag.

Min Nalle var en nalle, alltså en liten form av brunbjörn. Jag hade också två isbjörnar, ekorrar, en igelkott, två kaniner, en orm, en kamel (som jag senare utförde en avancerad och mycket nervös plastikoperation på när hunden hade bitit sönder ansiktet på den), och många fler djur i goseversion som jag tyvärr glömmer bort just nu. Vi älskar djur, alla barn älskar djur, kanske inte alltid riktiga djur eftersom de kan vara främmande och läskiga om man inte är van, men alla barn som har gosedjur älskar djur. Våra små fantasiförmågor matas med djur från dag ett, djur i alla former. Det är inte alls konstigt.

Men det komplicerade i vår relation till djur gör entré förr eller senare, oundvikligen. En av de första funderingarna som dök upp i min lilla hjärna var att Långben och Pluto faktiskt föreställde samma djur. Långben är en seriefigur precis som de andra – Kalle är en pratande anka, Musse är en pratande mus, Långben är en pratande hund – och Pluto är en hund precis som Långben men han kan inte prata… Jag hade svårt att få ihop det. Hur kunde de vara samma djur och samtidigt vara så olika? Att Långben var en pratande hund var inte konstigt. Jag visste ju att alla seriefigurer var förmänskligade riktiga djur (även om jag inte formulerade det så), men att det plötsligt fanns ett ”riktigt” djur bland dem tyckte jag var konstigt. Jag tycker fortfarande faktiskt att det är lite underligt, men jag har slutat grubbla över det.

Ännu en aspekt av det komplicerade i relationen till djur dyker upp när vi frågar var köttbiten kommer från. Då har vi kanske vant oss vid ett husdjur, eller djuren på Kolmården, och förstås våra påhittade pratande djur, men det här med att det är helt naturligt att dessutom äta djuren är ett nytt koncept. Hur lång tid det tar för barn och vuxna att få grepp om det konceptet är ju individuellt. Vissa ifrågasätter inte, andra ifrågasätter lite och blundar invändigt när de tänker på det resten av livet, andra får aldrig grepp om det. Jag hörde först till den första gruppen, sedan hamnade jag ganska raskt i den andra gruppen, men nu har jag insett att jag är och kommer att förbli i den tredje gruppen.

Det är dubbelmoral. Vi lär oss att älska varelser förbehållslöst, och vi lär oss att de älskar oss också, och sedan kommer livsläxan att vi ska förlika oss med att vi ”behöver” äta dem. Skynda dig att bli cynisk nu lilla barn, det måste man bli.
När vi så småningom har lyckats etablera dubbelmoralen i vårt förhållningssätt kan vi fortsätta gulla med hunden, katten, hästen etc., och samtidigt tycka om grillning, köttbullar, prinskorvar och annat, precis som det är för alla andra. Vi förfäras ibland över tanken på hamburgerkött och faktumet att de äter ”husdjur” i andra delar av världen, men vi har förlikat oss tillräckligt för att kunna presentera idépaketet utan tvekan till nästa generation. Våra barn får gosedjur och tecknad film och klapp och lek på Lill-Skansen och i vissa fall ett husdjur, och sedan skinkmackor i matsäcken – och så rullar det på, år efter år, generation efter generation. Vi ser inte dubbelmoralen, eller bryr oss inte om den. Vi tapetserar talande ankor på väggarna och äter kyckling till middag. Är det någon som vågar säga att djuren som vi äter och djuren som vi älskar inte är samma djur? Visst, vi har inte kor i vardagsrummet, eller grisar som väntar på oss när vi kommer hem (det är i alla fall inte så vanligt), men är det egentligen någon skillnad? Var går gränsen?

Att förvandla djur och andra icke-människor till människoliknande varelser kallas för antropomorfism (Wikipedia), och det är en riktigt gammal företeelse. Det förekommer i fabler och i mytologier från olika kulturer, i litteratur, tecknad film och tecknade serier m.m. Vår kultur och vår historia kryllar av djur med mänskliga drag. Varför väljer vi att göra dem lika oss? För min egen del är det ganska lätt att svara på – jag ser mig själv som jag ser ett djur, och jag vill gärna se specifika karaktärsdrag hos dem precis som jag gör hos människor. Alla som har eller har haft ett husdjur vet att djuren också har drag som ger dem personligheter, och även om dessa drag inte är mänskliga tycker vi att det är mänskligt att ha en personlighet. Det tycker i alla fall jag. När mina katter gör något som är eget, som inte är generellt kattigt utan mer kopplat till dem som individer, tycker jag genast att de är mänskligare. Därför tycker jag också att det är fullkomligt naturligt att vilja ge dem en förmåga att tala och ge dem egna åsikter – jag vill komma närmare och förstå dessa mystiska varelser som bor på planeten med oss. Ett förenklat sätt att göra det är ju förstås att låtsas att de är som oss, eller låta dem representera specifika karaktärsdrag hos oss. Vi har till exempel en viss uppfattning om vilken personlighet en sköldpadda har, och en kanin, vilka ofta representeras som varandras motsatser. Det finns en mängd exempel, tänk efter själv. Vilka karaktärsdragen än är så har de sällan så mycket med djurets egna djurspecifika drag att göra – vi gör dem till människor med annorlunda kroppar och annorlunda liv. För mig är det som sagt lätt att förstå varför, men det krävs lite fundering om man tänker på det på ett allmänt plan – hur så många människor kan välja den här dubbelmoralen framför ett rakt sätt att tänka. Vi fortsätter dessutom genom hela livet att bekräfta den genom att till exempel titta på Hitta Nemo och sedan ge barnen fiskpinnar.

En sak som jag tycker är uppenbart med antropomorfism är att det har med empati att göra. Överlag är vi naturligt empatiska varelser. Vissa omständigheter, som vissa saker vi lär oss, gör att vi tummar på empatin och ger den villkor, vilka djur som är ”matdjur” och vilka som är ”husdjur” till exempel, men jag skulle vilja hävda att en socialt fullt fungerande människa från början är empatisk med alla, både djur och människor. Ta det klassiska tankeexperimentet om huruvida det är naturligt för oss människor att äta kött: sätt en kanin och ett äpple framför ett barn – barnet vill gulla med kaninen och äta äpplet (eller bananen eller jordgubben). Hänger det här ihop med hur gärna vi identifierar oss med djuren i sagorna och gosedjuren?

Jag känner några små människor som står inför den här utmaningen, att lära sig skilja mellan djur och djur och att döda och äta något som man har lärt sig att älska. Deras funderingar och frågor, som avslöjar den inre konflikten, viftas snabbt bort av de vuxna i deras omgivning. Ju mindre man frågar, ju färre svar man har, desto lättare är det att lära sig konceptet. Det är tydligt att de vuxna själva inte vill väcka sin inre konflikt när de hör frågorna ställas högt, av någon som dessutom inte har en aning, som väldigt gärna vill veta. De vuxna gör snabbt bedömningen att det är för tungt att höra sanningen, förstås, och ger en förenklad rumsren version, om någon. Nu i julas frågade en liten människa om det var Tomtens renar de åt till middag (de åt renskav). En av de vuxna skrattade och sa att ja, det är Tomtens renar, det är Rudolf med röda mulen. ”Nej! Nej, det är det inte”, fräste den lilla människans förälder. ”Det är inte Tomtens renar.”

Men vilka renar är det då? Är det speciella mat-renar? Är Tomtens renar exkluderade ur den gruppen bara för att de är kändisar? Eller för att de inte finns? Vilka är då Tomtens renar? Allt är så luddigt. Och precis när de små människorna är i sin mest frågvisa ålder försöker de vuxna lära dem att det är fult att ljuga, att man alltid ska säga sanningen – precis när de mest av allt vill veta sanningen.
När de blir lite äldre får de lära sig att vara kritiska och att ifrågasätta, och förhoppningsvis gör de det då. Jag ska vara där med svaren.

Mimmi hade ibland lite svårt att förstå de andra. Hon kom ju från Amerika.

Mimmi hade ibland lite svårt att förstå de andra. Hon kom ju från Amerika.

Annonser

3 thoughts on “Antropomorfism

  1. Tex Arty skriver:

    I don’t speak your language or even know how I landed here, but for what it’s worth your Post presentation is really nice, especially the Heading image. Have a nice day.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Instagram

Oatly havredryck i mitt te. Alltid perfekt! @oatlyab #havredryck #vadveganerdricker #vegan #nobadness #oatly
%d bloggare gillar detta: