Därför

Lämna en kommentar

november 15, 2012 av vanligaveganen

Vem du än är – invigd eller nyfiken, fördomsfull eller övertygad – så har du vågat fråga varför. Det låtsas jag nu i alla fall.

Det började för väldigt länge sedan. Som många stora idéer i ett ogästvänligt klimat låg de och grodde i många, många år. Under långa perioder utan att jag ens kände till det. Men jag avundades de som kunde, jag såg på dem med en slags vördnad. De vågade och de kunde. Men vad var det egentligen de hade för sig? Hur kunde man tacka nej till flintasteken och julskinkan? Varför skulle man egentligen göra det? Var det verkligen så illa? Ja, helt vanliga frågeställningar. Jag växte upp i Arlas famn och med Scans glada grisar och matpyramiden och kostcirkeln och tallriksmodellen. Jag växte upp i en miljö där kött, mjölk och ägg var lika med tradition, norm, hälsa och njutning. Det som avvek från linjen som var utstakad var ju tvunget att sakna något av det – tradition absolut, norm självklart, hälsa ja säkert, njutning definitivt. Jag lekte med tanken på att välja bort det, jag sneglade på sojakorven i frysdisken och jag hade hört talas om spenatlasagne, men jag visste att det skulle innebära förlusten av traditionsenlig mat, och normtrygghet, och det var helt enkelt för mycket att hantera för mig som till och med blev nervös av att inte salta spagettin tillräckligt. Så det låg som en kliande tanke långt bak i huvudet, bakom alla de vanliga tankarna om mat.

När jag blev större och hade flyttat hemifrån, och insett att jag inte längre kunde undvika att lära mig hur man kryddar mat, började jag längta. Jag längtade efter ett annat sätt att äta helt enkelt, men det var ju inte helt enkelt. Jag visste att det var ett stort steg och jag visste att jag tog det helt på egen hand. Det gick faktiskt flera år av det här längtandet och under tiden fortsatte jag att laga de gamla, vanliga rätterna – precis det som stod i recepten, precis det som jag hade lärt mig i hemkunskapen och från mamma, precis det som jag åt när jag var liten, precis det som de lagade på tv (speciellt det som de lagade på tv), och framförallt de trötta, oinspirerade alternativen. Jag åt falukorv med makaroner, en och annan gratäng, fisksoppa, lax med citronpeppar, grill på sommaren, julskinka på vintern, och förstås allt som mamma och svärmor bjöd på. Men jag längtade och längtade, och undrade hur man skulle göra. Vegetarisk mat verkade ju så tråkig.

Så hände det. Jag började avsky. Falukorven började bli äcklig. Kycklingen kändes läskig på skärbrädan (det var bara kycklingfiléer, för jag drömde mardrömmar efter att jag en gång hade försökt tillreda en hel kyckling). Det kändes konstigt att kycklingfilén krympte till halva storleken i stekpannan. Blodet i köttfärsförpackningen kändes otäckt. Rått kött luktade illa. Första gången jag verkligen insåg att jag avskydde, att det var mer än ett obehag, var när det var glas i kycklingen (i DN om glaset). Det var inte så att jag själv bet i en bit, men någon hade tydligen gjort det och nog var det dom där aktivisterna som varit i farten igen. Jag tänkte ”Men inte är det väl så illa. Eller?” Jo, jag kände det. Sedan var det vanvården av grisarna (i DN om grisarna). Det var fruktansvärt. Jag stirrade ilsket på falukorven som ändå kom över tröskeln, jag hatade att Scans korvar i fyndiga förpackningar var så goda och praktiska, och jag avskydde baconen från de glada grisarna. Och nötdjuren åkte med på kuppen för helt plötsligt såg jag Mamma Scans lögn om sina köttbullar (det var ju bara Scans, inte mammas).

Jag blev desillusionerad och det gjorde ont. Men jag tog ändå inte steget fullt ut, det dröjde ännu lite längre. Jag tyckte fortfarande att fisk var ok, och mat som jag inte hade sett helt tydligt hur det hade kommit till min tallrik kom fortfarande dit.

Men så var jag en dag på Sjöfartsmuseet i Göteborg och jag gick in på akvariet där. Jag blev helt förtrollad av en oerhört kommunikativ sjöhäst. Jag skrev en dikt. Jag satt på en bänk och förundrades över hur ett akvariedjur kunde se mig i ögonen. Så gick jag in i en mörklagd del där de hade stora vattentankar, golv till tak-varianten, där det simmade runt helt vanliga ”matfiskar”. Torsk kan det ha varit, eller lax, jag minns inte, men jag minns väldigt tydligt att jag stod där och tittade på den där jättestora fisken, som var den största som jag någonsin hade sett i ett akvarium, och plötsligt såg jag fisken i ögonen. Vi fick ögonkontakt. Jag har alltid tyckt att ”matfiskar” har så döda ögon, att de liksom ser dumma ut och ja, tomma, vilket jag gissar inte är en helt ovanlig uppfattning eftersom det är de enda djur som vi faktiskt ser i ögonen när vi äter dem (kräftor och krabbor och liknande skaldjur har förstås också ögon när vi äter dem, men de ser mest ut som små svarta knappnålshuvuden). Men anledningen till att de ser dumma och döda ut är ju förstås för att de är döda, det insåg jag då. Det var en stark upplevelse att se en levande ”matfisk” i ögonen. Och min första tanke var: ”Shit. Nu kan jag inte äta fisk heller.”

Och då bestämde jag mig. Jag skulle ta reda på hur man gör för att leva sunt som vegetarian (eller ännu bättre – vegan) och göra det. Det måste gå.

Annonser
»

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Instagram

Oatly havredryck i mitt te. Alltid perfekt! @oatlyab #havredryck #vadveganerdricker #vegan #nobadness #oatly
%d bloggare gillar detta: